Mellandags-softa!

Jul jul, mättande jul... jodå: här föräter vi oss precis lika mycket som i Sverige.
Julaftonskväll hos oss var en hit! Mitt svenska julbord fick toppbetyg av alla. Fem fyrar av GP, fem getingar av GT och fem myror är fler än fyra elefanter.
Jag var själv imponerad av min extremt supergoda skinka som jag kokat och griljerat alldeles själv för första gången någonsin! Trodde den skulle gå åt helt redan på julafton... Och den hemgjorda gravade laxen blev också en otippad succé samt den riktigt smaskiga hemgjorda rödbetssalladen! Allt som allt var Emmas Svenska Julbord en dundersuccé! Det enda som engelsmännen inte fann så smaskigt var den inlagda sillen (senapssill och löksill från IKEA) och Emmas hemlagade Janssons Frestelse.

Juldagen firades hemma hos Sy och Naomi med ugnstekt kalkon och alla tillbehör. Jag åt och åt och åt. Efter middagen fanns det ingen plats för efterrätt utan jag drog mig tillbaka till soffan för att spela nya Wii-spel med brorsbarnen. Sedan var det dags för mera mat i form av rester från vårat julbord, pickles, bröd, chips, scotch eggs, porkpies etc etc etc.
Mera soffsitttande och Indiana Jones på dvd, ET och massor av choklad.

På annandagen vaknade jag med halsont och efter en timme eller så hemma hos The Phipp's spelande Guitarr Hero World Tour på Wii så fick jag medge att jag var slagen. Alltså slagen av förkylningen alltså! Inte av Guitarr Hero!
I lördags var vi hemma hos Tim's pappa och hans fru: mera pickles, kallskuret och coleslaw... Själv satt jag mest i vardagsrummet och ömsom svettades ömsom frös pga feber.

Tim hämtade Lewis igår kväll så idag verkar det som Emmas huvudvärk mer kommer bero på Lewis trumslagsövning än min förkylning. Han fick nämligen ett trumset (riktigt alltså!) av sin snälla pappa och pappas minst lika snälla fru. Som tur är kommer trumsetet bo hemma hos Lewis mormor och inte här! För jag måste medge att även om vi har satt på ljuddämpare så är det lite väl jobbigt att lyssna på. Speciellt eftersom man inte kan urskilja nån melodi och Lewis dessutom inte är speciellt tränad än. Alltså är det mest oljud i otakt ;-)

Nåväl, där har ni min första jul som Mrs Tim Beaven... Snart är det dags för Nyår!

Emma-Li

Fredag hela kvällen!

Jag hade precis publicerat dagens blogg när jag hörde julmusik och glada barn utifrån. Tim avbröt sitt kakel-skärande i garaget och kom inrusande och sa att jag skulle ta med mig kameran och komma ut. Sagt och gjort...
Runt krönet på våran återvändsgata kom självaste Tomten åkande på sin släde. Hans reflexväst-bärande små nissar samlade in pengar vid husen (till Bicester Round Table!?!) och han själv vinkade glatt och önskade alla en Merry Christmast.
Jag började genast ta kort men insåg att minneskortet till kameran fortfarande satt i datorn efter senaste juleljus-downloaden. Så in igen och hämta. Började filma men då blev kameran arg på mig för att batterierna var på upphällningen.
Lyckades till slut åstadkomma den toppenvideo som ni nu alla ska få njuta av!
Det här får man inte se på Steken 2b vid juletid inte!

Tävlingsbidrag nummer 2!

Här kommer nästa husdekoration: The Phipps. (Grannarna Mick o Viv)
Här har vi de lite mer nertonade mini-jultomtarna utmed garageporten samt en släde med Tomten och två renar blinkandes på taket. Tyvärr fungerade inte lamporna på tomtens huvud så vad vi ser är en huvudlös tomte!

Ha en skön helg alla!
Emma-Li

Juleljus!

Här kommer första bidraget till tävlingen: Mesta och Fulaste Juleljus 2008.

Detta bidraget kommer från våran egen gata och kan vara lite svårt att bedömma med tanke på mörkret runt om. Kan dock förklara att de vita ljusen sitter utmed taket, hängandes ner över fönstren på andra våningen. Man kan urskilja bilarna framför huset om man tittar noga och kan därmed avgöra storleken på ljusdekorationen.

Ha det så trevligt och njut!
Emma-Li

Wallander på Engelska

Haha!
Jag har ikväll tittat på en Wallander-film, med engelska skådespelare!
BBC har spelat in en hel hög med filmer som nu visas på tv på söndagskvällar. Alla utspelar sig i Ystad och har Kurt Wallander som huvudperson. Skådespelarna har alla samma namn och karaktärsdrag som i de svenska böckerna/filmerna men alla pratar engelska.
Och de är bra! Utav de tre Wallandrar jag sett, Lassgård, Henriksson och Brannagh, så måste jag nästan säga att Kenneth Brannagh är bäst! Han övertygar som Kurt och känns mycket mer som Kurt (från vad jag har i huvudet från böckerna) än de andra två.
Men visst blir det lite konstigt med poliser som har svenska namn de inte kan uttala och att de tydligen arbetar i Yschtad (inte Ystad!).
"Have you lived here in Yschtad all your life?"
"I got a phonecall from Änn-Breet. They were worried about you."

Det låter roligt men faktum är att dessa skådespelare övertygar. Det känns inte alls som när svenska skådespelare (den något mindre Hollywood-influerade eliten, alltså inte Stormare eller Skarsgård) försöker spela engelska eller amerikanska roller. Jag är nöjd! Ystad är genuint, allt är inspelat på plats, e-mailen i filmen är på svenska (fast "Kurt" läser dem på engelska?!?) och alla papper och rapporter är på svenska. Det ända "felet" är att alla pratar brittisk engelska.

Ska nog följa resten av filmerna på BBC1 på söndagskvällarna. Mycket hög kvalitet och det märks ju att Brannagh är en Shakespeare-tränad skådespelare för han lyckas verkligen att vara Kurt Wallander från Ystad, fastän han inte kan språket!

Emma-Li

Ps. Ska snart börja posta alla juldekorationer och juleljus! Får väl bli ett nytt hus varje dag fram till jul eller så....

E-handlat maten!

Jag har veckohandlat för första gången på internet. Ett äventyr må jag säga. Inte gick det fort heller! Jag började så smått på onsdagkväll med grönsaker och frukt. Tog mig ungefär två timmar att handla veckans frukt o grönt samt det jag behövde från köttdisken.
Okej att vi äter en massa grönsaker och kött i våran hälsosamma diet (där bacon-o-ägg-mackor bara ingår en gång i veckan max!) men inte ska det ta sååååå lång tid?! Igår morse skulle jag lägga till det sista (?) som behövdes, diverse orientaliska såser, konserver, drycker och mjölkprodukter. Detta tog en och en halv timme! Sedan kunde jag ändå inte skicka ordern eftersom Tim var på jobbet och inte kunde sin VISA-verifieringskod i huvudet (kasst, eller hur?).
Så beställningen skickades igår kväll vid sju och varorna ska levereras mellan 10-12 idag. Riktigt bra faktiskt!

Men jag måste ju uppenbarligen öva på min shopping så jag kan göra det på en halvtimme eller så i framtiden. Fast nu när jag vet i vilken gång/avdelning saker och ting ska finnas så går det kanske lite snabbare nästa gång. Och så gäller det ju att lära sig vilken storlek på förpackningen som är rätt.
Nackdelarna med e-handel är dock att man inte vet om just de äpplena är fina idag eller om lammsteken har en massa fett just den leveransen eller om duschtvålen jag beställde luktar som jag tror. Tesco har dock ett meddelandesystem till den som handlar åt en, man kan skriva en anteckning om hur mogna bananerna ska vara eller vilken vara man vill ha ifall den man beställt är slut.

Har eftersökt en tjänst som denna i Göteborg i flera år. Vet att ICA gjorde nått försök för tio år sedan eller så men nu när nästan alla handlar andra varor på internet så borde ju mathandeln hänga på med. Att handla basvaror, tvättmedel och mjölk över internet skulle ju underlätta för många som är t ex billösa (talar ju av egen erfarenhet).
Nåväl det kanske kommer så småningom...

Emma-Li

Lättjefylld onsdag!

Idag är jag inte på humör för någonting. Allmänt trött, slö, initiativlös och full av lättja.
Har verkligen inte lust att göra något produktivt så istället för att träna eller stryka Tims skjortor så halvligger jag på soffan och dumtittar på tv.
Men kanske det inte gör så mycket för då borde jag ha dubbelt med energi imorgon!
Eller?
Saknar en bekväm soffa bara... Ikeasoffor är överskattade!

Onsdag i november

Igår fick jag åka Lotus på mörka engelska landsvägar. Jag satt med foten på bromspedalen hela vägen men tyvärr var det inte jag som körde så det hjälpte ju inte. Så efter femton minuters resa så hade jag kramp i benet och skulle samtidigt försöka krångla mig ur passagerarsätet i högklackade stövlar.

Dessa bilar är ju uppenbarligen inte byggda för kvinnor för det finns inget sätt att graciöst ta sig ur denna bil! Inte för att jag är graciös i vanliga fall men den bilen gör ju inte saken bättre. Och inte kan man föra en konversation i den heller vilket är ännu ett skäl till varför Lotus är för män. Snarare var jag lätt lomhörd när vi var framme vid Angus's och Liz's stuga mitt ute i ingenstans.
Och efter en hemlagad indisk och fotboll så lyckades jag nästan smuggla med mig en fyraårig Jack Russel tik under tröjan men insåg att någon så småningom skulle upptäcka detta och att jag då skulle vara huvudmisstänkt. Fick alltså avstå.
Till både Tim's och Angus's förtret så förlorade både Chelsea and Liverpool sina matcher i Carling Cup igår. Hahaha....

Ska ta en kopp kaffe till nu för snart kommer Tim hem från jobbet och då blir det kakling av badrum som gäller (fast jag får inte hjälpa till för jag är tydligen oförsiktig och klumpig! Kan inte förstå var denna uppfattning kommer ifrån?!)
Ha det gott alla!
Emma-Li

Remembrance Day

Igår var det Remembrance Sunday i stora delar av världen. Denna dag ska påminna om alla de som offrade sina liv i de två världskrigen under 1900-talet. I England firas den varje år med marscher, tal och nedläggning av blomsterkransar vid minnesmärken.
Remembrance Day kallas också Poppy Day efter den vallmon som blommade på fältet i Flandern där ett av de värsta slagen skedde under första världskriget.
Vi åkte till Abbingdon för att se Lewis i paraden i sin Sea Cadett-uniform. Det var kallt och blåsigt och man hade ju önskat att denna dag kunde firats under en annan del av året. Lyckligtvis kunde vi ju dricka varm capuccino i pappmugg medans vi tittade istället för, som de som deltog i paraden, stå i givakt och stirra blankt ut i luften.
I minnestunden ingick två tysta minuter, psalmer, böner och nationalsången.
Efteråt blev jag tillfrågad om vi hade en liknande cermoni i Sverige och då kändes det lite pinsamt. Nog för att jag tycker Storbritannien gör fel som skickar trupper till Irak (eller dit USA vill att de ska skicka dem) men att samtidigt med stolthet säga att Sverige var "neutralt" under världskrigen funkar ju inte riktigt. Istället fick jag säga som det var: Sverige hjälpte båda sidorna beroende på vad som gynnade oss mest för stunden. Visst, vi hjälpte flyktingar och tog in barn från drabbade länder, vi skickade hjälpsändningar, men samtidigt lät vi tyskarna använda våra järnvägar för sina transporter till Norge.
Jag tycker det är fint att man har en minnescermoni för krigens offer men kanske skulle den vara lite mindre religös. Och kanske skulle jag inte förespråka att barn ska gå med i olika militära klubbar som är ett populärt fritidsintresse här. Det måste ju finnas andra sätt att lära sig att respektera vuxna och livet än att marschera i kängor och leka krig ibland.
Men nog ser de stiliga ut i uniform!

Kram Emma-Li

Nästan där!!

Nu så börjar det likna nått. Ok, lägenheten ser fortfarande ut som ett bombnedslag men alla hyllor, skåp och garderober är rena! Så imorgon är det dammsugning, skurning, tvätt och packning som gäller.
Flyget går 21:20 så tills dess ska allt vara klart. Känns konstigt att lämna landet så här på obestämnd framtid men sååå skönt samtidigt. Har kollat med grannen som nu lovat att hålla en koll på lägenheten och dess nya hyresgäster tills vi kommer hem igen. Att lämna allt man äger i främmande händer är så märkligt. Kommer de verkligen stänga av tv:n ordentligt så den inte blir överhettad, tänk om de glömmer att koppla på kallvatten till tvättmaskinen, tänk om de krashar mina Lasse Åberg-glas???

Nåväl, my things and possesions are in their hands now!
Hoppas allt blir bra!

Kram på er alla, nästa gång som jag uppdaterar blir från Bicester!
Emma-Li

Flyttstök!

Egentligen borde man flytta typ vartannat år eller så, för guuuuuud vad skräp och prylar man samlar på sig!
Har ägnat flera dagar nu med att gå igenom allt i lådor och skåp och jag hittar de mest underliga saker. Oanvända filmer till kameror, gamla kameror, sladdar och kablar i massor (vet inte vad hälften av dem är till!), gammalt smink, smycken, busskort, foton etc etc. Och massor av skräp! Slänger ett par påsar om dagen med skräp, gamla cd-kopier, pennor som inte funkar, räkningar som varit betalda för flera år sedan....
Och detta bara från en 3-rums lägenhet där vi bott från och till i fem år!

Nåväl, det finns kanske ett ljus i tunneln. Snart sitter jag på planet till England och kan släppa allt det här, och bara fokusera på renovering av badrum i Bicester istället :-(
Får hoppas att duschen funkar på söndagmorgon.... Toaletten är i alla fall installerad och fungerar!

Nu är det frisörbesök, begravning, utstäd av kylskåp, tvätt av sängkläder, tömma dokumentskåpet och allmän städning kvar. Plus packning och annat pyssel som behövs göras... Trodde inte det skulle ta sådan tid och vara så tråkigt, troligtvis mycket roligare och enklare om man hade haft lite hjälp. Men jag är en strong, confident women... I can do it!

Emma-Li

Skyldiga?

Idag för tio år sedan vaknade vi till fruktansvärda nyheter och Göteborg hamnade i sorg. En ofattbar tragedi hade inträffat under natten och 63 unga människor dog. Killarna som tände på fick så småningom sina straff, för korta tyckte många.
Men ska verkligen all skuld läggas på dessa fyra killar?
Visst, det var oerhört idiotiskt att tända på i trappuppgången till nödutgången! Jag säger inget annat, men borde inte arrangörerna fått något straff med?

När de hyrde lokalen hade de sagt att de skulle ha en födelsedagsfest men istället satt upp affischer på skolor runt om Göteborg att det skulle vara en Hallowen-fest. Lokalen var godkänd för 150 personer men eftersom arrangörerna ville tjäna pengar på sin fest så tog man in runt 400 gäster den kvällen. För att få plats med dessa gäster flyttade man ut stolar ur lokalen och staplade dessa i trapphuset och blockerade därmed nödutgången.

Visst killarna som tände på under stolarna var skyldiga till mordbrand, inget snack om den saken, men om inte arrangörerna hade blockerat nödutgången, om inte stolarna hade stått där, så hade de fyra killarna inte haft nått att tända på! Om inte lokalen varit så överfull med ungdomar för att arrangörerna var giriga (?) eller okunniga (?) så hade inte den enda utgången täppts igen lika illa vid utrymningen.

Så vem är egentligen skyldig?

Bröstmjölk i tetrapak?

Läser i tidningen att kinesiska forskare lyckats genmanipulera en ko så att den nu mjölkar mänsklig bröstmjölk. Tydligen anses mjölken vara ett supervapen mot bakterier.
Men jag är skeptisk! Om det nu skulle finnas tetrapak med mänsklig bröstmjölk i affären så kan det väl knappast dröja länge innan halva befolkningen bär runt på resistenta bakterier? Fast frågan är ju om detta kommer bli en storsäljare? Själv känner jag mig lite främmande för att köpa hem en liter lättbröstmjölk för att ha i kaffet eller på mina cornflakes. Och om denna mjölken måste tas fram genom genmanipulerade kossor så måste den ju bli förfärligt dyr?! De flesta barn som behöver bröstmjölk genom ersättning är väl den fattiga delen av världens befolkning?

Men när dessa genetiska underverk sker så kan man undra var allt kommer sluta. Kommer vi snart ha kossor som mjölkar chokladmjölk? Får med redan färgad ull? Grodor med åtta lår? Kycklingar med sex bröst? Möjligheterna är ju oändliga!!
Själv håller jag mig nog till vanlig lättmjölk så länge. Man vill ju inte bli en del av supersamhället!

Emma-Li

Jobbar ändå?

Idag hade jag stora planer!
Eller ja, skulle hjälpa Anna att rimma på jobbet och ansöka om nytt pass. Men vädrets makter var mycket illasinnade, så efter att ha sminkat mig och fixat håret för att se så fördelaktig ut som möjligt på passfotot, kände jag mig som en dränkt katt med för mycket bagage efter en tre minuters promenad till bussen. Ska kanske nämna att jag släpade på 16 liter alkohol som mina arbetskamrater (före detta!!) köpt av mig och som jag i mitt deliriumtillstånd imorse (efter att ha druckit kaffe utan mjölk för tredje morgonen på raken!!) tänkte att jag kunde vara snäll att leverera.
Så det blev en direktresa till jobbet istället för en avvikare till passpolisen.
Det lustiga med att arbeta på sjukhus är att man förklär sig när man kommer dit. Tar på sig illasittande, formlösa scrubs (man ser inte sexig ut som i Cityakuten utan mer som att man har iklätt sig ett tvåmannatält med extra vindskydd!) har håret uppsatt och minimalt med ögonmakeup (jag brukar gnugga mig i ögonen en massa pga för lite sömn innan tidigt pass!).
Idag hade jag istället på mig mina vanliga kläder (jeans, tunika och högklackade skor), smink och fixat hår (skulle ju ta passfoto..). Mina vanliga kollegor känner ju såklart igen mig även i denna utstyrsel men döm om min förvåning när en av underläkarna (som varit hos oss en del under året!) kommer fram till mig på expeditionen för att ta i hand och hälsa. "Hej, jag tror inte vi har träffats?!" Jag blev lite ställd men förklarade att vi hade hälsat och vem jag var. Och då gick det upp ett ljus även för honom!
Och visst är det så att vi har svårt att känna igen människor utanför sitt sammanhang. En före detta patient civilklädd i mataffären? Eller en tv/film-presonlighet på gatan?

Hade en gång en arbetskamrat som var på bröllopsresa i Venedig på 80-talet. När de gick på Markusplatsen mötte de en man som kollegans äkta hälft hälsade glatt på. Efteråt undrade kollegan ifråga hur den äkta hälften kände denna mannen han just hälsat på. Han svarade att han inte riktigt kunde placera honom men att han kände honom ganska så väl. Det visade sig att han hade hälsat på skådespelaren som spelade JR i Dallas!
Så tokigt det kan bli!

Ha det gott
Emma-Li

Böcker i massor!

Idag har jag spenderat dagen med att katalogisera mina böcker i en databas. Tänkte att om jag nu hyr ut lägenheten så vill jag ju ha koll så inga böcker eller filmer försvinner från mina bokhyllor. Och nog för att jag visste att mina hyllor svämmade över av böcker så inte trodde jag att de skulle vara riktigt så många.
Har hylla för hylla skrivit in titel, författare, genre, copyrightår samt bindning. Är dock inte riktigt klar men efter en massa nysningar och slut på hyllplats så gav jag upp för kvällen.
Att det tog såååå mycket längre tid än jag tänkt mig var inte på grund av ett längre telefonsamtal med Anna, utan att jag måste läsa baksidan på varje bok för att komma ihåg vad de handlade om. Kändes som jag inte läst hälften av böckerna fastän jag vet att jag har.
Men dessa gamla klassiker som jag läste första gången i högstadiet eller så och har läst om många gånger sedan dess, känns det nu som jag bara måste läsa igen!!

Så kanske jag stannar i Sverige en extra vecka för att läsa klassiska Sidney Sheldon-böcker, Peter Bly av Sten-Åke Cederhök, Tom Clancy-tegelstenarna samt hela Roland Hassel-serien av Olov Svedelid..... Bara för att jag kan!
Vi får väl se!
Kram Emma-Li

Jobbat färdigt!

Jaha, då har jag jobbat min sista dag på Sahlgrenska för ett tag framöver. Känns konstigt och lite overkligt så här två dagar senare. Har inte riktigt förstått innebörden än och än så länge är det mer som att ha en längre ledighet än att ha tjänsteldigt på obestämnd framtid. Kanske kommer det kännas annorlunda om ett par dagar och framför allt när jag lämnat landet.

Har ju hela tiden trott att jag är oumbärlig på avdelningen så på något sätt borde ju Strokeenheten kollapsa utan mig tycker jag. Men tydligen kommer den att fortsätta sin verksamhet utan mig! Tro det eller ej!
Självklart har jag fullt förtroende för mina föredetta medarbetare, det är inte det, men ändå känns det som om avdelningen på något sätt kommer förändras utan mig. Vilket den ju självklart kommer att göra! Frågan är bara om den skulle förändrats annorlunda med mig där? Bättre? Eller kanske till och med sämre? (Troligtvis till det bättre...)
Hmm, kanske lika bra att inte veta vad som kunde hända... Förändringen kommer ju och jag hoppas verkligen att alla som är kvar på avdelningen kommer att ta denna chansen och göra något riktigt bra av den. Trots nedskärningar och påtvingade arbetsförändringar. Se till att göra avdelning 19 till den bästa strokeenheten i landet, ni har ju kunskapen och det gäller bara att förmedla den till alla nya.
Låt inte rivalitet och revirpissande förstöra det vi tillsammans byggt upp under dessa sju år.
Just nu kan jag bara säga lycka till och vill ni ha råd eller bara brainstorma så finns jag bara en bredbandsuppkoppling away!

Tack alla för denna tiden, jag kommer att sakna er alla!
Kramar från Emma-Li

När ska man säga ifrån?

Satt på bussen från Angered Centrum idag då två kvinnor i övre medelåldern (såg de ut som) pratade högt om allt mellan himmel och jord. Svårt att låta bli att tjuvlyssna på så intressanta samtalsämnen som hårfärgning och lägenhetssökningar... Vid Koptiska Ortodoxa Kyrkan i Agnesberg skulle en mamma och hennes fyraåriga son kliva av då pojken nästan blev kvar på bussen eftersom han ville gå av fram. Efter incedensen säger en av kvinnorna (som såg ut som före detta missbrukare... massor av fördomar!) "jävla apbarn som springer runt så där". Kände redan då avståndstagande till dessa två kvinnor. De satt sedan och grämde sig över att invandrare kom till Sverige och säkert hade högre socialbidrag än de själva och det var såååå ofantligt orättvist.
Dessa kvinnor hade tidigare suttit och pratat om hårklippningar, hårfärgningar och en vecka i Dalarna varje månad pga nån pojkvän som bodde där.
I detta läget kan jag känna att om man på soc-bidrag har råd att dra till Dalarna en vecka varje månad, kan färga och klippa håret, har råd att röka (vilket ju inte är billigt i dessa tider) så kan inte livet vara allt för jävligt, eller?
När sedan två yngre kvinnor med slöjor kliver på bussen vid nästa hållplats och de två kvinnorna skriker "åk hem tll ert eget jävla land" så har till och med jag, som har ganska svårt att ta fram civilkuraget, svårt att säga ifrån.
Får man lov att ha vilka fördomar som helst?
När ska man som medmänniska säga ifrån?
Borde man säga till när man tycker någon har fel även om man inte känner dem?
Jag önskar att jag kunde ta fram mitt civilkurage i dessa lägen och säga att det är inte okej att säga vad man tycker i alla lägen. Eller är det?
Får man säga och tycka vad man vill jämnt?
Finns det etiska "lagar" om vad som får sägas högt?
En känslig fråga som är mycket svår att svara på tror jag....
När ska man som Svensk och medmänniska säga ifrån?

Flygplan, Luftens Hjältar?

I natt störtade ett Aeroflot-plan i Ryssland och alla 88 passagerarna ombord dog och i augusti skedde olyckan SpainAir-planet sär en svenska omkom och en svenska överlevde. Dessutom var det ju flygolyckan på Phukets flygplats förra året, alla incidenter med SAS-planen i våras och störtade plan i Brasilien och Centralamerika med flera.

Ibland känns det som det sker fler flygolyckor nu än för några år sedan men det är kanske inte så konstigt (eller osant för den delen) eftersom vi är fler och fler som flyger. Trots allt prat om miljömedvetenhet och minskade koldioxidutsläpp så är ju flyget det snabbaste och smidigaste sättet att resa långa sträckor på idag. Dessutom har lågprisbolagen som RyanAir, Sterling och EasyJet gjort så att alla har råd att flyga idag.

Jag håller med om att kldioxidutsläppen är en jätteviktig fråga men jag tror inte att jag idag skulle kunna klara mig utan flygresor. Idag när krig, arbetsinvandring och globala storföretag härskar så måste man ju på något sätt kunna träffa sina nära och kära. Att ta ledigt en månad för att träffa publicisten på New York-kontoret är liksom inte rimligt. Men finns det bra tågförbindelser så ska man ju utnyttja dem.... eller?

Sveriges regering var i Göteborg i veckan och diskuterade hur mycket pengar som skulle satsas på infrastrukturen i regionen. Alla höll med om att tåg-förbindelserna var viktiga men den springande punkten i Göteborg är ju en ny älvförbindelse. När miljöminister Andreas Carlgren (tror jag det var...) fick frågan hur han själv tagit sig till Göteborg från Stockholm så svarade han flyg! Han skyllde sedan på att han bara gjort som han blivit tillsagd. Det kan ju tyckas märkligt att en minister i Sveriges regering inte själv kan påverka hur hans resor ska ske men tydligen har de ingen egen bestämmanderätt!! ??

Så, när inte ens Sveriges miljöminister bryr sig att välja det miljömedvetna sättet att resa på, vad får miljörörelsen att tro att "vanliga" människor bryr sig. För i slutänden kommer man alltid fram till pengar, tid och enkelhet och där vinner nog flyget än så länge!

Spindlar och andra kryp

Igår läste jag om att den giftiga spindeln Svarta Änkan har etablerat sig i Sverige.
Vi har ju annars varit skonade från giftiga ormar och spindlar i vårat land tills nu. Och det är klart, med den globalisering vi har nu så måste ju både växt och djurliv påverkas.
I havet har de senaste åren den otrevliga Amerikanska Kammaneten gjort sig hemmastad och malariamyggan finns i Paris (dock bara på flygplatsen?).

Att de nya arterna sprider sig från sina ursprungsland är ju inget nytt. Redan på 1700-talet tog ju Linné med sig arter från sina resor och potatisen är ju inte alls svensk utan införd av Alingsås-sonen Jonas Alströmmer.
Men de ökade resandet och livsmedelimporten har ju fört hit fler och fler arter som inte borde höra hemma här och som hotar de arter som redan finns. Bulkfartygen släpper ut sitt barlastvatten i våra hamnar och därmed de djur och växter som fanns i hemmahamnen.
På grund av våran miljömedvetenhet så efterfrågar svenska konsumenter ekologiskt odlade frukt och grönsaker. Vad vi inte tänkt på är ju att dessa livsmedel då inte besprutas och därmed gömmer en massa smådjur vi inte är vana vid från vår svenska fauna t ex spindelägg, fluglarver mm.

Så vad göra? Kan vi utrota vissa oönskade arter från vår natur? Hur kommer de nya arterna påverka det djur och växtliv vi redan har? Kommer några av de arter vi idag är vana att se vara borta eller hotade om några år?
Jag tänker nog fortsätta vara en miljöbov och köpa oekologiska grönsaker och frukt, för jag har då ingen lust att vakna upp med en Svart Änka i sängen!

Idag fick jag besked om att en nära vän till familjen avlidit inatt. Han var närmare 70 och hade cancer sedan ett år tillbaka ungefär. Jag träffade honom senast för ett par månader sedan när han låg inne sjukhuset för behandling och han såg då mycket sjuk ut men under den bleka huden fanns dock den man jag känt hela mitt liv. Han var en mycket snäll man i mina ögon.

När döden drabbar någon som är nära vän eller familj borde man ju drabbas av sorg, men jag har svårt att ta till mig de känslorna. Efter att ha jobbat över tio år med sjuka människor så har döden blivit vardag. Har jag blivit blazé när det gäller döden?

När någon på sjukhuset dör så känner man mest lättnad för den personen. Att han eller hon slipper lida mer, få ett liv i en rullstol utan att kunna prata, och äta och kissa genom slangar. Det är ju inget värdigt liv för någon. De man känner sorg för är de anhöriga som kanske inte alltid är helt införstådda med den dåliga prognosen. Därför kan jag bli tårögd och få en klump i bröstet för deras skull men oerhört sällan för patienten själv.

När min farmor dog så satt jag brevid henne på sängkanten efteråt och pratade med henne men jag grät inte, kände ingen sorg direkt utan tyckte nog mest att det var skönt för henne att få somna in i lugn och ro. Sorgen kom sedan i kyrkan. Eller kanske inte? Jag och min farmor var aldrig särskilt nära, vi träffades vid födelsedagar och jul. Hon var gift med en otroligt grinig man som mina systrar och jag tyckte ganska illa om. Så tårarna i kyrkan var kanske inte sorg utan bara på grund av stundens allvar, stämningen i kyrkan och att andra personer grät.
Tänk om jag blivit så van vid döden att jag inte kan sörja min nära när de går bort? Att jag bara ser pratikst på det hela? Men nog måste jag väl ändå känna saknad när de är borta?
Fast det kanske är det som är hela grejen? Att leva i nuet, ta till vara på den tiden man har tillsammans , säga allt man vill säga innan det är försent. Livets mest naturliga skeende är ju födseln och döden så vi vet ju alla att den kommer förr eller senare.
Så gör allt du vill göra idag och säg allt du vill säga. Man vet aldrig när sista chansen är!

Ta sig i kragen!

Varför är det så svårt att ta sig själv i kragen?
Alla dessa "Jag borde verkligen" som jag sedan inte riktigt kan ta mig för att göra eller skjuter upp. Jag borde verkligen träna idag. Jag borde verkligen damsuga sovrummet. Jag borde verkligen bli mer aktiv i den politiska debatten. Jag borde verkligen...
Och sedan tänker jag att jag gör det senare eller imorgon. "Det är ingen idé att träna nu eftersom jag ska äta lunch nu, jag tränar ikväll."
"Jag kan dammsuga imorgon istället eftersom jag ska stryka först och kan ju inte dammsuga med strykbrädan ivägen."
"Jag stryker kläderna ikväll när jag tittar på Idol."
Och jag har alltid en utmärkt anledning att inte ta mig själv i kragen! Kanske inte i andras ögon men i min värld så är det mycket bättre att stryka till Idol, slappa idag och ta tag i vardagsjobbet imorgon.
Krävs det en viss karaktär för att inte tänka så här? Har jag allvarliga karaktärsproblem eller är jag bara lat? Jag önskar ofta att jag var en sådan person som såg til att allt blev gjort med en gång. När jag faktiskt gör ett ärende eller en uppgift med en gång så känns det ju så bra och jag tänker att den känslan är värt det. Att se till att saker och ting blir gjorda. Då behöver jag ju inte känna den här ångesten och inre oron över att jag inte ringt de där samtalen idag heller, eller att jag inte lagt in tvätten eller vad det nu är jag borde göra.
Men ändå kan jag inte få gjort det! Inte utan en inre övertalelse, ett absolut måste eller nån slags belöning efteråt. Så fjantigt egentligen! Men dock så sant.
Man kan ju tycka att självinsikten i sig borde vara en lösning. Jag inser ju att jag har problem här men kan ändå inte ta mig i kragen!
Finns det någon som har en lösning eller råd för detta oerhört trista karaktärsdrag?
Äh, skit samma. Nu ska jag äta lunch och kanske ta att träna i eftermiddag, stryka och lägga in tvätten...