När ska man säga ifrån?

Satt på bussen från Angered Centrum idag då två kvinnor i övre medelåldern (såg de ut som) pratade högt om allt mellan himmel och jord. Svårt att låta bli att tjuvlyssna på så intressanta samtalsämnen som hårfärgning och lägenhetssökningar... Vid Koptiska Ortodoxa Kyrkan i Agnesberg skulle en mamma och hennes fyraåriga son kliva av då pojken nästan blev kvar på bussen eftersom han ville gå av fram. Efter incedensen säger en av kvinnorna (som såg ut som före detta missbrukare... massor av fördomar!) "jävla apbarn som springer runt så där". Kände redan då avståndstagande till dessa två kvinnor. De satt sedan och grämde sig över att invandrare kom till Sverige och säkert hade högre socialbidrag än de själva och det var såååå ofantligt orättvist.
Dessa kvinnor hade tidigare suttit och pratat om hårklippningar, hårfärgningar och en vecka i Dalarna varje månad pga nån pojkvän som bodde där.
I detta läget kan jag känna att om man på soc-bidrag har råd att dra till Dalarna en vecka varje månad, kan färga och klippa håret, har råd att röka (vilket ju inte är billigt i dessa tider) så kan inte livet vara allt för jävligt, eller?
När sedan två yngre kvinnor med slöjor kliver på bussen vid nästa hållplats och de två kvinnorna skriker "åk hem tll ert eget jävla land" så har till och med jag, som har ganska svårt att ta fram civilkuraget, svårt att säga ifrån.
Får man lov att ha vilka fördomar som helst?
När ska man som medmänniska säga ifrån?
Borde man säga till när man tycker någon har fel även om man inte känner dem?
Jag önskar att jag kunde ta fram mitt civilkurage i dessa lägen och säga att det är inte okej att säga vad man tycker i alla lägen. Eller är det?
Får man säga och tycka vad man vill jämnt?
Finns det etiska "lagar" om vad som får sägas högt?
En känslig fråga som är mycket svår att svara på tror jag....
När ska man som Svensk och medmänniska säga ifrån?