Ta sig i kragen!

Varför är det så svårt att ta sig själv i kragen?
Alla dessa "Jag borde verkligen" som jag sedan inte riktigt kan ta mig för att göra eller skjuter upp. Jag borde verkligen träna idag. Jag borde verkligen damsuga sovrummet. Jag borde verkligen bli mer aktiv i den politiska debatten. Jag borde verkligen...
Och sedan tänker jag att jag gör det senare eller imorgon. "Det är ingen idé att träna nu eftersom jag ska äta lunch nu, jag tränar ikväll."
"Jag kan dammsuga imorgon istället eftersom jag ska stryka först och kan ju inte dammsuga med strykbrädan ivägen."
"Jag stryker kläderna ikväll när jag tittar på Idol."
Och jag har alltid en utmärkt anledning att inte ta mig själv i kragen! Kanske inte i andras ögon men i min värld så är det mycket bättre att stryka till Idol, slappa idag och ta tag i vardagsjobbet imorgon.
Krävs det en viss karaktär för att inte tänka så här? Har jag allvarliga karaktärsproblem eller är jag bara lat? Jag önskar ofta att jag var en sådan person som såg til att allt blev gjort med en gång. När jag faktiskt gör ett ärende eller en uppgift med en gång så känns det ju så bra och jag tänker att den känslan är värt det. Att se till att saker och ting blir gjorda. Då behöver jag ju inte känna den här ångesten och inre oron över att jag inte ringt de där samtalen idag heller, eller att jag inte lagt in tvätten eller vad det nu är jag borde göra.
Men ändå kan jag inte få gjort det! Inte utan en inre övertalelse, ett absolut måste eller nån slags belöning efteråt. Så fjantigt egentligen! Men dock så sant.
Man kan ju tycka att självinsikten i sig borde vara en lösning. Jag inser ju att jag har problem här men kan ändå inte ta mig i kragen!
Finns det någon som har en lösning eller råd för detta oerhört trista karaktärsdrag?
Äh, skit samma. Nu ska jag äta lunch och kanske ta att träna i eftermiddag, stryka och lägga in tvätten...