När ska man säga ifrån?

Satt på bussen från Angered Centrum idag då två kvinnor i övre medelåldern (såg de ut som) pratade högt om allt mellan himmel och jord. Svårt att låta bli att tjuvlyssna på så intressanta samtalsämnen som hårfärgning och lägenhetssökningar... Vid Koptiska Ortodoxa Kyrkan i Agnesberg skulle en mamma och hennes fyraåriga son kliva av då pojken nästan blev kvar på bussen eftersom han ville gå av fram. Efter incedensen säger en av kvinnorna (som såg ut som före detta missbrukare... massor av fördomar!) "jävla apbarn som springer runt så där". Kände redan då avståndstagande till dessa två kvinnor. De satt sedan och grämde sig över att invandrare kom till Sverige och säkert hade högre socialbidrag än de själva och det var såååå ofantligt orättvist.
Dessa kvinnor hade tidigare suttit och pratat om hårklippningar, hårfärgningar och en vecka i Dalarna varje månad pga nån pojkvän som bodde där.
I detta läget kan jag känna att om man på soc-bidrag har råd att dra till Dalarna en vecka varje månad, kan färga och klippa håret, har råd att röka (vilket ju inte är billigt i dessa tider) så kan inte livet vara allt för jävligt, eller?
När sedan två yngre kvinnor med slöjor kliver på bussen vid nästa hållplats och de två kvinnorna skriker "åk hem tll ert eget jävla land" så har till och med jag, som har ganska svårt att ta fram civilkuraget, svårt att säga ifrån.
Får man lov att ha vilka fördomar som helst?
När ska man som medmänniska säga ifrån?
Borde man säga till när man tycker någon har fel även om man inte känner dem?
Jag önskar att jag kunde ta fram mitt civilkurage i dessa lägen och säga att det är inte okej att säga vad man tycker i alla lägen. Eller är det?
Får man säga och tycka vad man vill jämnt?
Finns det etiska "lagar" om vad som får sägas högt?
En känslig fråga som är mycket svår att svara på tror jag....
När ska man som Svensk och medmänniska säga ifrån?

Flygplan, Luftens Hjältar?

I natt störtade ett Aeroflot-plan i Ryssland och alla 88 passagerarna ombord dog och i augusti skedde olyckan SpainAir-planet sär en svenska omkom och en svenska överlevde. Dessutom var det ju flygolyckan på Phukets flygplats förra året, alla incidenter med SAS-planen i våras och störtade plan i Brasilien och Centralamerika med flera.

Ibland känns det som det sker fler flygolyckor nu än för några år sedan men det är kanske inte så konstigt (eller osant för den delen) eftersom vi är fler och fler som flyger. Trots allt prat om miljömedvetenhet och minskade koldioxidutsläpp så är ju flyget det snabbaste och smidigaste sättet att resa långa sträckor på idag. Dessutom har lågprisbolagen som RyanAir, Sterling och EasyJet gjort så att alla har råd att flyga idag.

Jag håller med om att kldioxidutsläppen är en jätteviktig fråga men jag tror inte att jag idag skulle kunna klara mig utan flygresor. Idag när krig, arbetsinvandring och globala storföretag härskar så måste man ju på något sätt kunna träffa sina nära och kära. Att ta ledigt en månad för att träffa publicisten på New York-kontoret är liksom inte rimligt. Men finns det bra tågförbindelser så ska man ju utnyttja dem.... eller?

Sveriges regering var i Göteborg i veckan och diskuterade hur mycket pengar som skulle satsas på infrastrukturen i regionen. Alla höll med om att tåg-förbindelserna var viktiga men den springande punkten i Göteborg är ju en ny älvförbindelse. När miljöminister Andreas Carlgren (tror jag det var...) fick frågan hur han själv tagit sig till Göteborg från Stockholm så svarade han flyg! Han skyllde sedan på att han bara gjort som han blivit tillsagd. Det kan ju tyckas märkligt att en minister i Sveriges regering inte själv kan påverka hur hans resor ska ske men tydligen har de ingen egen bestämmanderätt!! ??

Så, när inte ens Sveriges miljöminister bryr sig att välja det miljömedvetna sättet att resa på, vad får miljörörelsen att tro att "vanliga" människor bryr sig. För i slutänden kommer man alltid fram till pengar, tid och enkelhet och där vinner nog flyget än så länge!

Spindlar och andra kryp

Igår läste jag om att den giftiga spindeln Svarta Änkan har etablerat sig i Sverige.
Vi har ju annars varit skonade från giftiga ormar och spindlar i vårat land tills nu. Och det är klart, med den globalisering vi har nu så måste ju både växt och djurliv påverkas.
I havet har de senaste åren den otrevliga Amerikanska Kammaneten gjort sig hemmastad och malariamyggan finns i Paris (dock bara på flygplatsen?).

Att de nya arterna sprider sig från sina ursprungsland är ju inget nytt. Redan på 1700-talet tog ju Linné med sig arter från sina resor och potatisen är ju inte alls svensk utan införd av Alingsås-sonen Jonas Alströmmer.
Men de ökade resandet och livsmedelimporten har ju fört hit fler och fler arter som inte borde höra hemma här och som hotar de arter som redan finns. Bulkfartygen släpper ut sitt barlastvatten i våra hamnar och därmed de djur och växter som fanns i hemmahamnen.
På grund av våran miljömedvetenhet så efterfrågar svenska konsumenter ekologiskt odlade frukt och grönsaker. Vad vi inte tänkt på är ju att dessa livsmedel då inte besprutas och därmed gömmer en massa smådjur vi inte är vana vid från vår svenska fauna t ex spindelägg, fluglarver mm.

Så vad göra? Kan vi utrota vissa oönskade arter från vår natur? Hur kommer de nya arterna påverka det djur och växtliv vi redan har? Kommer några av de arter vi idag är vana att se vara borta eller hotade om några år?
Jag tänker nog fortsätta vara en miljöbov och köpa oekologiska grönsaker och frukt, för jag har då ingen lust att vakna upp med en Svart Änka i sängen!

Idag fick jag besked om att en nära vän till familjen avlidit inatt. Han var närmare 70 och hade cancer sedan ett år tillbaka ungefär. Jag träffade honom senast för ett par månader sedan när han låg inne sjukhuset för behandling och han såg då mycket sjuk ut men under den bleka huden fanns dock den man jag känt hela mitt liv. Han var en mycket snäll man i mina ögon.

När döden drabbar någon som är nära vän eller familj borde man ju drabbas av sorg, men jag har svårt att ta till mig de känslorna. Efter att ha jobbat över tio år med sjuka människor så har döden blivit vardag. Har jag blivit blazé när det gäller döden?

När någon på sjukhuset dör så känner man mest lättnad för den personen. Att han eller hon slipper lida mer, få ett liv i en rullstol utan att kunna prata, och äta och kissa genom slangar. Det är ju inget värdigt liv för någon. De man känner sorg för är de anhöriga som kanske inte alltid är helt införstådda med den dåliga prognosen. Därför kan jag bli tårögd och få en klump i bröstet för deras skull men oerhört sällan för patienten själv.

När min farmor dog så satt jag brevid henne på sängkanten efteråt och pratade med henne men jag grät inte, kände ingen sorg direkt utan tyckte nog mest att det var skönt för henne att få somna in i lugn och ro. Sorgen kom sedan i kyrkan. Eller kanske inte? Jag och min farmor var aldrig särskilt nära, vi träffades vid födelsedagar och jul. Hon var gift med en otroligt grinig man som mina systrar och jag tyckte ganska illa om. Så tårarna i kyrkan var kanske inte sorg utan bara på grund av stundens allvar, stämningen i kyrkan och att andra personer grät.
Tänk om jag blivit så van vid döden att jag inte kan sörja min nära när de går bort? Att jag bara ser pratikst på det hela? Men nog måste jag väl ändå känna saknad när de är borta?
Fast det kanske är det som är hela grejen? Att leva i nuet, ta till vara på den tiden man har tillsammans , säga allt man vill säga innan det är försent. Livets mest naturliga skeende är ju födseln och döden så vi vet ju alla att den kommer förr eller senare.
Så gör allt du vill göra idag och säg allt du vill säga. Man vet aldrig när sista chansen är!

Ta sig i kragen!

Varför är det så svårt att ta sig själv i kragen?
Alla dessa "Jag borde verkligen" som jag sedan inte riktigt kan ta mig för att göra eller skjuter upp. Jag borde verkligen träna idag. Jag borde verkligen damsuga sovrummet. Jag borde verkligen bli mer aktiv i den politiska debatten. Jag borde verkligen...
Och sedan tänker jag att jag gör det senare eller imorgon. "Det är ingen idé att träna nu eftersom jag ska äta lunch nu, jag tränar ikväll."
"Jag kan dammsuga imorgon istället eftersom jag ska stryka först och kan ju inte dammsuga med strykbrädan ivägen."
"Jag stryker kläderna ikväll när jag tittar på Idol."
Och jag har alltid en utmärkt anledning att inte ta mig själv i kragen! Kanske inte i andras ögon men i min värld så är det mycket bättre att stryka till Idol, slappa idag och ta tag i vardagsjobbet imorgon.
Krävs det en viss karaktär för att inte tänka så här? Har jag allvarliga karaktärsproblem eller är jag bara lat? Jag önskar ofta att jag var en sådan person som såg til att allt blev gjort med en gång. När jag faktiskt gör ett ärende eller en uppgift med en gång så känns det ju så bra och jag tänker att den känslan är värt det. Att se till att saker och ting blir gjorda. Då behöver jag ju inte känna den här ångesten och inre oron över att jag inte ringt de där samtalen idag heller, eller att jag inte lagt in tvätten eller vad det nu är jag borde göra.
Men ändå kan jag inte få gjort det! Inte utan en inre övertalelse, ett absolut måste eller nån slags belöning efteråt. Så fjantigt egentligen! Men dock så sant.
Man kan ju tycka att självinsikten i sig borde vara en lösning. Jag inser ju att jag har problem här men kan ändå inte ta mig i kragen!
Finns det någon som har en lösning eller råd för detta oerhört trista karaktärsdrag?
Äh, skit samma. Nu ska jag äta lunch och kanske ta att träna i eftermiddag, stryka och lägga in tvätten...