Remembrance Day kallas också Poppy Day efter den vallmon som blommade på fältet i Flandern där ett av de värsta slagen skedde under första världskriget.
Vi åkte till Abbingdon för att se Lewis i paraden i sin Sea Cadett-uniform. Det var kallt och blåsigt och man hade ju önskat att denna dag kunde firats under en annan del av året. Lyckligtvis kunde vi ju dricka varm capuccino i pappmugg medans vi tittade istället för, som de som deltog i paraden, stå i givakt och stirra blankt ut i luften.
I minnestunden ingick två tysta minuter, psalmer, böner och nationalsången.
Efteråt blev jag tillfrågad om vi hade en liknande cermoni i Sverige och då kändes det lite pinsamt. Nog för att jag tycker Storbritannien gör fel som skickar trupper till Irak (eller dit USA vill att de ska skicka dem) men att samtidigt med stolthet säga att Sverige var "neutralt" under världskrigen funkar ju inte riktigt. Istället fick jag säga som det var: Sverige hjälpte båda sidorna beroende på vad som gynnade oss mest för stunden. Visst, vi hjälpte flyktingar och tog in barn från drabbade länder, vi skickade hjälpsändningar, men samtidigt lät vi tyskarna använda våra järnvägar för sina transporter till Norge.
Jag tycker det är fint att man har en minnescermoni för krigens offer men kanske skulle den vara lite mindre religös. Och kanske skulle jag inte förespråka att barn ska gå med i olika militära klubbar som är ett populärt fritidsintresse här. Det måste ju finnas andra sätt att lära sig att respektera vuxna och livet än att marschera i kängor och leka krig ibland.
Men nog ser de stiliga ut i uniform!
Kram Emma-Li
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar