Idag fick jag besked om att en nära vän till familjen avlidit inatt. Han var närmare 70 och hade cancer sedan ett år tillbaka ungefär. Jag träffade honom senast för ett par månader sedan när han låg inne sjukhuset för behandling och han såg då mycket sjuk ut men under den bleka huden fanns dock den man jag känt hela mitt liv. Han var en mycket snäll man i mina ögon.

När döden drabbar någon som är nära vän eller familj borde man ju drabbas av sorg, men jag har svårt att ta till mig de känslorna. Efter att ha jobbat över tio år med sjuka människor så har döden blivit vardag. Har jag blivit blazé när det gäller döden?

När någon på sjukhuset dör så känner man mest lättnad för den personen. Att han eller hon slipper lida mer, få ett liv i en rullstol utan att kunna prata, och äta och kissa genom slangar. Det är ju inget värdigt liv för någon. De man känner sorg för är de anhöriga som kanske inte alltid är helt införstådda med den dåliga prognosen. Därför kan jag bli tårögd och få en klump i bröstet för deras skull men oerhört sällan för patienten själv.

När min farmor dog så satt jag brevid henne på sängkanten efteråt och pratade med henne men jag grät inte, kände ingen sorg direkt utan tyckte nog mest att det var skönt för henne att få somna in i lugn och ro. Sorgen kom sedan i kyrkan. Eller kanske inte? Jag och min farmor var aldrig särskilt nära, vi träffades vid födelsedagar och jul. Hon var gift med en otroligt grinig man som mina systrar och jag tyckte ganska illa om. Så tårarna i kyrkan var kanske inte sorg utan bara på grund av stundens allvar, stämningen i kyrkan och att andra personer grät.
Tänk om jag blivit så van vid döden att jag inte kan sörja min nära när de går bort? Att jag bara ser pratikst på det hela? Men nog måste jag väl ändå känna saknad när de är borta?
Fast det kanske är det som är hela grejen? Att leva i nuet, ta till vara på den tiden man har tillsammans , säga allt man vill säga innan det är försent. Livets mest naturliga skeende är ju födseln och döden så vi vet ju alla att den kommer förr eller senare.
Så gör allt du vill göra idag och säg allt du vill säga. Man vet aldrig när sista chansen är!